Myrra skulle ha fyllt sex månader den 5 december.

Hennes bloggande hittills kommer att ligga kvar för den som vill läsa om hennes korta men glada – och glädjebringande – liv.

Vi laddar upp

De blivande instruktörerna tränade bland annat på att lära mig sitta fint, vänta på ”varsågod” och – bland det roligaste av allt – godistuva som var till för att väcka nyfikenhet.

Mopsen Nässla testar godistuva

Mot slutet av lektionen var jag ganska trött.

Trött men ändå intresserad

Jag blev bjuden på massor av korvbitar. Den bästa söndagen på länge! Jag sov som en gr-s när jag kom hem. Härligt! Mera sån’t!

Lattjolajbanspåse full med tröjor

Instruktören gick igenom olika moment som ska ingå i framtida valpkurser. En del kände jag igen. Mycket godis, mycket beröm och så en massa övningar. När vi började bli trötta fick eleverna träna ett speciellt moment: att trä på tröja på mig och mina klasskamrater.

Övningens syfte var att vänja hunden vid att man tar i henne, trär saker över huvudet på henne och att man också tar i hennes tassar.

Påklädd och berömd av blivande instruktör

Med mig blev det aldrig några problem. Jag gillade min maritimt inspirerade tröja.

Denna helg ska nya instruktörer utbildas. Då behövs valpar att öva på. Det är klart man ställer upp! Matte försökte i och för sig att varna arrangören för att jag kanske inte ”skulle passa”, men det verkade vara ont om försöksdjur.

Såhär hade vi det på min första lektion i valpkursen. Hoppas det blir lika livat den här gången, fast det är kanske inte vad Hundens Hus tänkt sig, förstås.

Hennes springer spaniel heter Yo-yo och är drygt elva år. Med Yo-yo tränar hon rallylydnad. Hon har föreslagit att matte och jag också ska pröva på denna typ av aktivitet.

För min del säger jag bara: gärna rally, men ingen lydnad om jag slipper.

När vi kom hem hade brevbäraren lämnat ett brev adresserat till mig, personligen! Det var från mattes kompis Margaretha. Kuvertet innehöll fint kort från Gran Canaria och glitterstickers med Snoopymotiv. Gissa om jag blev glad, för att inte tala om matte.

Jag älskar presenter! I vanliga fall brukar jag sätta tänderna i saker jag får, men den här gången blev det nej från matte. Kanske bäst så.

Dagboken verkar vara väldigt äkta. Klicka på texten och läs själva så förstår ni.

Ur denna bok kommer matte att hämta säkert flera av de många guldkorn som bjuds. Författaren är om möjligt minst lika mycket hundälskare som matte. Och det vill inte säga lite.

Framsidan

Baksidan (fast nu är jag väl övertydlig...)

Här i stan använder vi plastpåsar som vi slänger i papperskorgar. I Blekinge är det rishögen bakom hagtornshäcken som gäller. Visitkorten som lämnas på gräsmattor och gångar där är inte i första hand Marrons, Gastons, Tims eller mina. De lämnas där av den illasinnade fräcka räven!

Finns i fyra olika färger. Den är inte billig, 900 $. Undrar om den går att få i form av en räv?!?

Mycket roligt finns för övrigt att beskåda på sajten Super Cool Pets.

Höst är mysigt – massor med multnande löv att borra nosen i. Dessutom härlig fågelträck på flera ställen vi passerar på promenaderna.

Jätteskönt att rulla sig i! Av någon anledning tycker inte matte om detta lika mycket som jag gör. Hon säger att jag luktar illa.

Moi?!?